Vem ska ta ansvar?

I förrgår publicerade Yle en artikel om programmering, där man beskriver hur undervisnings- och kulturministeriet måste ta hjälp av företag för att stöda denna förändring. “Neuvoja tarvitaan, koska opettajien valmiudet opettaa ohjelmointia ovat vielä vaihtelevat” (fritt översatt: “Råd behövs, eftersom lärarnas beredskap att undervisa programmering ännu varierar”).
Jag måste erkänna att mina ögon blev lite extra stora då jag läste ordet “vielä”, dvs. “ännu”. Det kan väl ändå inte komma som en överraskning, att lärarnas färdigheter är väldigt varierande? Det funkar knappast att sätta in nya moment i arbetsbeskrivningen för ca 40.000 personer och sedan tänka att det löser sig av sig själv…
I artikeln beskriver man hur IT-företag kommer in och ordnar klubbverksamhet inom programmering för barn. Ett fint initiativt, och jag tycker det jättebra att företag tar del i arbetet genom att nå ut till barnen. Frågan är bara vad som händer med lärarna? De om någon borde väl involveras för att utveckla det sätt på vilket programmering undervisas? De behöver naturligtvis stöd kring programmeringens “vad, hur och varför”, men därefter kan de med sin lärarerfarenhet göra programmeringen till en naturlig del av lärandet i olika ämnen. Och det tycker iaf jag borde vara målet. Visst, det kommer inte att ske till 2016, men ju tidigare man börjar, desto längre hinner man redan före det.
Arbetsgrupper är ju annars också så populära, så kunde man inte gå in för att grunda nationella lärarteam för åk 1-2, 3-6 och 7-9 med uppgift att fundera på just dessa saker och arbeta fram konkreta modeller tillsammans med andra parter från t.ex. industri och universitet? Därtill kunde man tänka sig en nätverksmodell för lärarfortbildning, t.ex. enligt den modell som används i England där man utbildar “master teachers”, som sedan fortbildar lärare vidare i sin egen region. På detta vis uppnår man en önskad snöbollseffekt – för målet är ju inte att ha en guru per skola som kan programmera, utan flera lärare som ser programmering som ett användbart sätt för att göra undervisningen mer inspirerande och relevant.
Därför tycker jag att man i ett så tidigt skede som möjligt borde vinna på att involvera ivriga lärare/skolor på bred front för att ta del i det arbete som nu behöver göras i vilket fall som helst. Och då ska det inte behöva göras “von der Liebe zur Kunst” utan så att alla får ordentlig ersättning för arbetet. Men då måste det komma besked – och resurser – uppifrån.