Pusselbiten som föll på plats – på sitt sätt

Det händer inte så ofta att jag blir personlig här på bloggen, men i dag känner jag är en sådan dag. De senaste veckorna har jag nämligen reflekterat en del över min fortsättningsvis relativt nya livssituation. Lite som amerikanska presidenter ser tillbaka på sina första 100 dagar vid makten, har jag funderat på mina drygt 4 månader som icke-fast-anställd.
Ni vet hur man ibland tycker att en pusselbit bara måste passa in på en viss plats? För att så småningom inse att den inte alls gör det utan faktiskt ska in på ett helt annat ställe? Under många år kände jag mig som den pusselbiten.
Jag är teknikentusiast och stolt nörd och råkar dessutom gilla undervisning. Jag har därmed aldrig ”bara” varit datavetare. Aldrig heller ”bara” pedagog. Då jag började forska inom datavetenskapens didaktik (CS Education) och deltog i mina första konferenser kring 2005-2006, gick flera av artiklarna och keynotesen ut på att försöka placera forskningsområdet. Var hörde vi hemma?
Förutom forskningen har jag sedan tidigt 2000-tal samlat på mig massvis med undervisnings- och handledningserfarenhet i datavetenskap på universitetsnivå. Ett otroligt givande arbete! Jag har haft möjlighet att styra upp nya initiativ för att öka sammanhållningen och motivationen bland studerande. Jättespännande! Men i något skede insåg jag att detta oerhört viktiga arbete inte längre kändes som min grej. De som valt datavetenskap har redan en viss insikt i det digitala samhället – jag började däremot fundera allt mer på alla andra. Vem har ansvar för barnens, ungdomarnas och allmänhetens digitala kompetens? Var hör ett sådant tema hemma?
Var hörde jag hemma? I stället för att försöka ändra på det jag gör för att få det att passa in i en existerande form, bestämde jag mig efter många om och men för att kasta loss och försöka bygga en egen. Jag hade lekt med tanken redan tidigare, men då jag fick min stroke blev det plötsligt glasklart. Jag bara måste! Om jag får en ny chans på livet, vill jag se vart de egna vingarna bär.
Jag kommer från en familj där både mina föräldrar och min bror gått över till att starta eget efter ett bra tag i arbetslivet. Många av mina vänner är företagare. Jag hade därför oerhörd peer support för att våga ta steget. Jag är dessutom en riktig sucker för inspirerande citat, med detta av Steve Jobs som kanske den absoluta favoriten:

”Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven’t found it yet, keep looking. Don’t settle. As with all matters of the heart, you’ll know when you find it.”

Jag är nu oerhört tacksam över att få jobba med de frågor jag brinner för.
Visst kan jag sakna det gamla ibland, men än har inte en enda dag kommit då jag skulle ångra mitt val. Alla kolleger finns ju fortfarande kvar – helt inom räckhåll. Jag är fortsättningsvis forskare – det är en bit av min identitet och hänger inte på var eller med vad jag jobbar. Och visst var livet på ett sätt enklare som heltidsanställd. Livet som projektmänniska, frilansare, företagare eller vad man nu vill kalla det är absolut inte lika förutsägbart 🙂
Men vet ni – det är inte jag heller. Det har tagit många år, tack och lov inget blod, men en hel del svett och tårar att komma till den insikten och till den situation jag befinner mig i nu. Det kommer säkert bli mycket svett och en del tårar framöver också. Hur min vardag kommer se ut om ett halvår vet jag inte, och det känns både okej och spännande samtidigt. Jag är glad att jag vågade tro på det jag så länge vetat att jag vill göra.
Min ”resa” och min självinsikt har fått mig att fundera på mina barn. Hur kan jag som förälder hjälpa dem hitta det som de innerst inne vill göra? Hur kan jag hjälpa dem bygga den självtillit som behövs för att de inte ska känna att de måste passa in i en färdig mall utan att de har all rätt och alla möjligheter att forma (och omforma) sina egna? Hur kan jag hjälpa dem hitta verktyg för att bygga sina egna formar?
Även om jag vet vad jag vill göra, har jag fortfarande inte den blekaste aning om ”vad jag ska bli då jag blir stor”.
Stor, kanske?
Skämt åsido, så gillar jag faktiskt inte frågan. Är den relevant i en värld som genomgår kontinuerlig förändring? För mig låter ”att bli något” både definitivt och statiskt. ”Ställningen blev 1-5*.” ”Trädet blev nedhugget.” Jag vill ju kunna ha flera roller. Göra många saker. Jobba med uppgifter som förändras över tid. Jag behöver nog en adaptiv form. Eller flera 🙂

*en hockeymatch vi finländare gärna glömmer 🙂