Den korta kommentaren som blev en novell

I söndags publicerade Helsingin Sanomat och därefter även Svenska YLE en artikel med rubriken:

Ny forskning visar: Digitaliseringen och fenomenbaserad undervisning illa för inlärningen.

Artikeln utgår från en intervju med Aino Saarinen som gjort en studie av 15-åringars PISA-resultat från åren 2012-2015. De huvudsakliga slutsatserna som framförs är att a) digitala redskap försämrar inlärningsresultaten och b) fenomenbaserad inlärning försämrar förutsättningarna särskilt för “svagare” (dvs. elever med särskilda behov), då den sätter eleverna i en situation då de själva ska ta ansvar för sitt lärande. Utgående från detta dras slutsaten att den nya läroplanen, som trädde i kraft 2016, och som inkluderar både digital kompetens och ämnesövergripande arbete, är “illa för inlärningen”. Artikeln har gett upphov till en hel del diskussion och idag tisdag publicerade Helsingin Sanomat en uppföljande intervju med Saarinen.
Först och främst vill jag göra det helt klart att jag välkomnar studier av digitaliseringens inverkan på olika aspekter av lärande och undervisning. Likaså har jag i många sammanhang poängterat vikten av att forskare inte endast publicerar positiva resultat utan att vi även presenterar de negativa, eftersom vi kan lära oss minst lika mycket av dem. Tyvärr finns det dock alltför många frågetecken i de resultat och de slutsatser som presenteras i denna artikel. Jag har här valt att lyfta några av dem.

Studien bygger på data från 2012-2015

Resultaten bygger på PISA-data från 2012-2015, medan den nya läroplanen trädde ikraft först år 2016. Det är därmed omöjligt att göra några som helst uttalanden om den nya läroplanen baserat på denna studie. För åk 7-9 har dessutom läroplanen fasats in med start år 2017.
Därtill hände det mycket i samhället mellan tidigt 2000-tal och perioden 2012-2015. Få 15-åringar hade i början av 2000-talet daglig tillgång till teknik. Ingen av dem hade växt upp med internet. År 2012-2015 hade däremot de flesta haft tillgång till internet under en stor del av sitt liv, samtidigt som pekplattan och smarttelefonen hade blivit allt vanligare.
Mycket har också förändrats efter 2015, bl.a. i och med att staten har gjort satsningar på projektet “Den nya grundskolan”, bland annat i form av tutorlärare, kompetensutveckling och utvecklingsprojekt. Min personliga, men inte vetenskapligt underbyggda, erfarenhet är att det har hänt en hel del i undervisningen sedan 2015.
Förslag: I stället för att döma dagens situation utgående från gamla data, borde vi satsa på att undersöka nu:et.

Studien har inte ännu publicerats

Som forskare ser jag det som ytterst problematiskt att man skapar stora nyheter i media – dessutom med klickfiskerubriker – utan att kunna länka till själva studien. Väldigt sällan kan man på basis av en enda studie dra så här starka slutsatser, men nu sprids en persons tolkning av resultaten som en sanning, utan att någon annan kan läsa rapporten och se hur man kommit fram till slutsatserna.
I dagens replik säger Saarinen att

om någon misstänker trovärdigheten i denna ännu opublicerade studie, har man såklart rätt att förbise resultaten från denna enskilda studie helt.

Jag undrar hur man som forskare kommer på att gå ut med stora rubriker i media inom ett område där vi behöver välgjorda och underbyggda studier, för att sedan säga att man kan ignorera dem om man inte litar på dem? Utgångspunkten för all forskning är att vem som helst ska kunna kontrollera hur studien har gjorts och hur slutsatserna har dragits. Detta är omöjligt i detta fall. Dessutom är ju redan skadan skedd då nyheten spritts i media. Att “det finns många andra studier, vars resultat är likartade” är inget argument för att man presenterar resultat i dagspressen utan att kunna tillhandahålla primärkällan.
Förslag: Jag ser fram emot att ta del av den publicerade studien. HS eller YLE borde också ha väntat tills studien publicerats, i stället för att som nu ge upphov till en ensidigt underbyggd debatt.

Kausalitet eller korrelation?

I söndagens artiklar förs resultaten fram som kausala samband, medan det är oerhört svårt att dra orsak-verkan-slutsatser i denna typ av forskning. I den uppföljande intervjun kommenterar Saarinen detta och säger att det de-facto handlar om korrelation. Detta bör förtydligas i de tidigare artiklarna där vi t.ex. i svenska YLE:s artikel kan läsa påståenden som

• “De nya undervisningsmetoderna försämrar elevernas inlärning. Det konstateras i ny forskning”.
• “Ju mer man använde digitala redskap i undervisningen, desto sämre blev inlärningsresultaten”.
• “Utgående från den här studien kan man alltså dra slutsatsen att den tidigare populära lärardrivna undervisningen gav bättre resultat”.

Trots att dessa har skrivits i form av orsak-verkan-förhållanden, handlar det enbart om ett samband.
Förslag: Journalister behöver vara noggranna med hur de rapporterar om forskning, och forskare behöver korrekturläsa nyhetsartiklar noggrant, för att hindra denna typ av “misstag”.

Inget självändamål

Saarinen konstaterar att digitala verktyg inte får tas in som ett självändamål, vilket knappast kommer som en nyhet för någon som arbetar med utbildning. Vi har hört mottot “pedagogiken måste gå före tekniken” i snart två decennier, och med all rätt, eftersom ett stort antal rapporter har konstaterat att införandet av digital teknik i klassrummet utan att ha en pedagogisk tanke bakom, inte ger resultat. Till exempel publicerade OECD år 2015 en rapport över datorerna i skolan baserad på PISA-resultaten och kom till samma resultat. Rubrikerna som spreds i media var även då klickinbjudande, i stil med “Computers ‘do not improve’ pupil results, says OECD”. Om man däremot läser ursprungsrapporten kan man se att OECD i sina slutsatser konstaterade att resultaten visade att

“the successful integration of technology in education is not so much a matter of choosing the right device, the right amount of time to spend with it, the best software or the right digital textbook. The key elements for success are the teachers, school leaders and other decision makers who have the vision, and the ability, to make the connection between students, computers and learning.” (s. 191).

Och det är ju just detta alla hårt arbetande lärare, tutorlärare, it-pedagoger och rektorer nu gör runt om i landet; försöker hitta de bästa sätten att hjälpa eleverna hantera en allt mer komplex och digital samtid, samtidigt som de också ska se till att eleverna får med sig allt det andra i läroplanen. Man ska inte heller glömma skolans kompensatoriska uppdrag, eftersom alla barn och unga inte lär sig använda digitala verktyg hemma.
Förslag: Precis som vilket annat verktyg som helst kan även digitala verktyg göra saker bättre eller sämre. Syftet avgör och det är fritt fram att välja – det är inte en svartvit situation där man måste välja antingen eller. Det viktiga är att lärare ges tid, stöd och resurser för att utveckla undervisningen.

Datorisering eller digitalisering?

Saarinen använder begreppet “digilärande” (digioppiminen) som om det var ett väldefinierat begrepp. Hur många av er som läser det här kan definiera vad “digilärande” är?
Detta reflekterar ytterligare en problematisk aspekt av både rubriceringen i media och forskarens uttalanden, nämligen att man likställer digitalisering med användningen av digitala verktyg. Jag hade hoppats att vi kommit längre än så, då begreppet digital kompetens med dess olika aspekter och kopplingar till den mångsidiga kompetensen definieras i läroplanen och har varit en del av den i snart 4 år.
Förslag: Ta reda på vad digital kompetens, som det står i läroplanen, innebär.

Damned if you do, damned if you don’t

I ett blogginlägg i mars 2017 var vi inne på en liknande diskussion, då utgående från debatten i Sverige. Karin Nygårds tweetade då

Damned if you do, damned if you don’t. Många klagomål över regeringens plan för digitalisering. Vad är alternativet? Ni som klagar.

Hon fick inga konstruktiva svar.
I en uppföljande diskussion på en tweet under Learning Forum i Göteborg i oktober, ställde vissa sig väldigt kritiska till skolans digitalisering. Jag svarade med en tråd med bl.a. följande tweets:

• Samhället digitaliseras och en reviderad läroplan som inkluderar digital kompetens gäller sedan juli 2018 (i Sverige). Detta är fakta som vi måste förhålla oss till – vi kan inte blunda.
• Digital kompetens handlar inte bara om att ta in teknik i klassrummet utan i högsta grad om att förstå hur digitaliseringen påverkar samhällets områden o att hantera detta på ett ansvarsfullt sätt. Om vi ska prata om en allmänbildande skola kan vi inte utelämna det digitala.
• Vilka etiska frågeställningar för utvecklingen inom AI med sig för religionsämnet? Hur kan vi arbeta med programmering i matematik? Vilka områden är viktigast att lyfta i SO för att eleverna ska få en bild av hur digitaliseringen påverkar samhället? Osv. osv.
• I den bästa av världar skulle vi redan ha en massa erfarenhet som kunde ge oss svar på frågor som dessa, men tyvärr funkar det ju inte så då man är mitt i en förändringsprocess. Ingen har gått före utan alla startar på samma startlinje
• Själv ser jag att vi genom en cykel av att “pröva – utvärdera – dela erfarenheter” kan lära oss mycket och samla erfarenhet under en relativt kort tid.

Jag avslutade tråden med följande:

Med det sagt är jag ärligt nyfiken på att höra era förslag hur man i stället borde göra?

Hur många förslag tror ni att kritikerna kom med?
Inte ett enda.
Det är lätt att komma med kritik, men betydligt svårare att komma med konstruktiva lösningsförslag.
Saarinen drar många slutsatser kring negativa effekter av digitalisering, för att senare i artikeln “skynda sig att tillägga att man inte kan återvända till en förgången tid utan digitala verktyg i skolan” samtidigt som hon också säger att studien visat att “den tidigare populära lärardriva undervisningen gav bättre resultat“.
Så, hur ska vi då göra för att förbereda eleverna för en allt mer komplex och digital samtid? OECD delar i boken World Class: How to Build a 21st Century School System, skriven av Andreas Schleicher, samlade slutsatser från PISA och ger insyn i hur OECD anser att skolan behöver utvecklas för ett föränderligt samhälle. Stefan Pålsson lyfter några punkter ur boken och de tillhörande filmklippen i “Veckans spaning vecka 38”:

Andreas Schleicher påpekar att den snabba teknikutvecklingen ännu inte har förändrat skolan på samma sätt som den har vänt upp och ned på många andra samhällsområden. Det är ett stort problem att skolan använder teknik från 2000-talet, pedagogik från 1900-talet och en organisation från 1800-talet, konstaterar han. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att sådant som är enkelt att mäta och att undervisa i också är enkelt att digitalisera och automatisera.

Även OECD anser alltså att skolan måste blicka framåt och ta till konkreta åtgärder.
Förslag: Hur ska vi kunna komma framåt om det som görs döms ut innan det ens fått en ärlig chans?

Likvärdiga nyheter?

Enligt den uppföljande intervjun med Saarinen försvarar hon sitt val att ge en intervju om forskning som inte ännu publicerats med att

man inte hade lagt lika mycket uppmärksamhet vid resultaten om de hade varit i linje med den uppfattning om detta som allmänt råder i samhället.

Och vet ni – det citatet håller jag helt med om. Det är sällan vi läser positiva nyheter om skolan i dag. Men, precis som Hans Rosling poängterar i boken Factfulness, betyder det inte att de positiva nyheterna inte finns. Man skriver bara inte om dem.
Det här är inte första gången media skriver kritiska artiklar om skolans digitalisering i starka ordelag – jag undrar varför man inte gör lika med alla de positiva resultat som också finns. Varför får inte de lika klickvänliga rubriker?
Förslag: Vi forskare behöver bli bättre på att få fram våra positiva resultat i dagspressen medan pressen behöver sluta hålla på med klickjournalistik.

To the teachers of the world

Den tidigare nämnda boken av OECD inleds med följande:

“To the teachers of the world, who dedicate their lives – often in difficult conditions, and rarely with the appreciation they deserve – to helping the next generation realize their dreams and shape our future”

I Finland har vi alltid varit stolta över våra lärare – varför verkar det idag finnas en vilja att dra undan mattan under dem? Visst finns det problem och vi behöver prata om dem, men jag har svårt att se vad artiklar som dessa bidrar med i lärarnas arbete med den nya läroplanen. Tvärtom riskerar de hälla bränsle på en icke-konstruktiv debatt som tar fokus och energi från det viktigaste – hur skolan på bästa sätt ska hjälpa barn och unga växa till att bli ansvarstagande medborgare, informerade beslutsfattare och aktiva medskapare i det samtida – och framtida – samhället.